4 januari: 8 rösen vid Lida friluftsgård, Botkyrka kommun

 

En härlig och tidig start på röseexpeditionsåret 2015! För första gången någonsin begav jag mig söderut, söder om Slussen och därmed in i ett nytt röseletarlandskap; Södermanland! Lida friluftsgård, Botkyrka kommun för att vara exakt. En oas och ett helt fantastiskt fint område att vandra i, motionera i och i allmänhet bara vara i.

Då det skiftat ordentligt i temperatur de senaste veckorna, från -12 och snöfall under sista dagarna år 2014, för att sedan slå om och bli plusgrader dygnet om ett par dagar in på det nya året så var det en märklig vinterskrud som bäddat in stora delar av Storstockholm. I stort sett helt snöfritt, men med goda förutsättningar för skridskoåkning på sjöisar! Vid Lida friluftsgård hade man preparerat ett skidspår med fullgod åkningsbar snö, samt även lagt ut snö precis intill friluftsgårdens huvudbyggnader för pulkaåkning. Så det fanns två vita, snöfyllda oaser i ett annars helt snöfritt landskap, samt som sagt en förträfflig skridskois på sjön Getaren, vid var norra strand Lida ligger. Att ta sig till Lida från Sollentuna tar nästan exakt en timme, med tåg till Tullinge och sedan buss 721X. Bussarna går bara varannan timme till/från Lida, så det krävs lite planering om man inte åker bil.

När jag kom fram till Lida kände jag mig som en kalv på grönbete! Vilken fantastisk plats! Kuperat, med stora breda gräsytor och backar ner mot sjöns stränder. Varierad och lättgången skog, och ett värdshus mitt i bebyggelsen! Detta skulle jag få privilegiet att besöka efter min rösepromenad som startade ungefär klockan 11:00.

Jag passerade Lida friluftsgårds alla samlade hus och gick västerut och passerade de helt snöfria skidbackarna och dess skidlift. Framme vid nästa bebyggelse (Björknäs) tog jag höger (norrut) på en mindre stig, och efter lite lätt klättrande uppåt nådde jag en liten bergsklack där röse nr 1 står. Ett tydligt röse i relativt öppen terräng. Stor hjärtsten och en mindre, smalare stående sten som tydligt pekar uppåt från ett bastant postament av många mellanstora delvis mossbvevuxna stenar. Jag fortsatte norrut efter detta röse och nådde en slingrig stig som jag tog vänster på. Jag följde denna en liten bit och tog en genvägsstig norrut till en stor stig som går längs södra kanten av ett kärr. Jag såg över kärret att stigen norr om detsamma var snöpreparerat, och där åkte skidåkare fram och tillbaka i en slinga. Jag rundade kärret längs dess västra sida och gick längs med skidspåret en liten bit, innan jag vek av rakt norrut på en stig uppför en liten backe, och passerade ett parti med stenig terräng. Jag nådde en bred stig, och denna skulle jag hålla mig intill ett tag framöver, men när jag nådde denna valde jag istället att gå sprikrakt längs en förmodad (eller snarare helt säker) gammal rågångsstig, som i en tänkt gränslinje från röse 1, över kärret, och vidare där jag nu gick tog mig till röse nr 2, ett mycket vackert och ståtligt röse på berghäll, precis där rågångsstigen jag följde återigen sammanstrålade med den breda stigen jag nämnde tidigare. Vid röset finns en liten bänk. Två rösen funna och fotodokumenterade redan inom loppet av ca 20 minuter. Enkla att hitta och tydliga. Speciellt det andra röset är i princip omöjligt att missa, då det står på en berghäll bara 6-7 meter från den breda stigen. Hjärtstenen okänsligt målad med rosa färg (rött från början?). Kan även nämna att jag hittade en visare längs rågångsstigen i linje med rösena, ca 50 meter söder om det andra röset. 

Nu följde jag den breda stigen i dess ungefär nordliga riktning, och framme vid ett stigskäl höll jag höger och gick sedan efter en kort sträcka upp i skogen till vänster. Här fann jag relativt snabbt röse nr 3, som inte var speciellt vackert, men tydligt. I småkuperad mossig skog står röset nära toppen av en kulle, och i rösets mitt har någon placerat en planka, som har en riktningspil på sig. Plankan sticker upp högre än hjärtstenen som den står lutad mot. Även denna hjärtsten var svagt rosafärgad. Jag tog mig ner till breda stigen igen, gick tillbaka till stigskälet och tog nu höger (västerut). Följde stigen i slingrig sträckning, och efter att ha hållt vänster i första stigmotet kom jag till en större stigkorsning där fem stigar möts. Där tog jag stigen som går i nordvästlig riktning (ej en av de största stigarna), och siktade in mig på tre rösen en bit fram. Det första av dessa tre står på en höjd på västra (vänstra) sidan av stigen. Lite knixigt att ta sig dit, uppför en lite halvbrant kulle, som är tvådelad. Mellan de två kulltopparna är en svag sänka, och i denna sänkas norra kant står det röse som jag får kalla röse nr 4. Inte speciellt vackert det heller, med två grova träpålar insatta i röset. En påle sticker rakt upp, och den andra ligger rakt över, som ett kors alltså, men den liggande pålen är mycket längre än den stående är hög. Ca 15 meter sydväst om röset såg jag något som kan tänkas vara en visare. Ett par stenar i formation av en ring. Troligtvis har någon eller några placerat om visarstenarna och använt det som grillplats. Jag tråcklade mig ner för bergskanten igen, ner till stigen, och rakt över densamma i riktning nordost. Där fann jag ett litet kompakt röse med ganska liten hjärtsten. Inget märkvärdigt röse, men tydligt. Detta var röse nr 5 alltså. Jag fortsatte förbi röset i samma riktning (nordost) mot en grupp större stenar där röse nr 6 skulle stå, och till slut hittade jag det. Detta röse var inte speciellt lätt att hitta. Placerat i lite småsank terräng och omgiven av många mindre träd och buskar. En enda stor sten (hjärtsten) är det som syns av röset. Det såg inte ut som att det var ett postament runt hjärtstenen, utan snarare ett par mossbevuxna fasta bumlingar. Precis inpå röset växer två små granar, som med åren kommer att täcka och skymma röset. Jag blir inte förvånad om detta röse tas bort från orienteringskartorna framöver, då granarna vuxit ett par decimeter i höjd och vidd. Då kommer röset vara väldigt svårt att hitta!

Jag tog mig tillbaka till den mindre stig som ledde mig till dessa tre rösen, följde den ner till den stora stigkorsningen och tog nu en riktigt stor stig (eller snarare väg) i sydostlig riktning till de sista två ställena jag skulle leta efter rösen på.

När jag närmade mig nästa stigkorsning såg jag att det var just där snöspåret för skidåkarna tog slut och gjorde en "rundning". Precis väster om denna stigkorsning står ett röse i en liten backe, nedanför en bergskant. Detta såg jag just från nämnda bergskant (norrifrån), och röset ser ut som ett "klassiskt röse" av medelstora stenar i mossbevuxet postament med en hjärtsten som en "sockertopp" i rösets mitt. Röse nr 7 därmed avklarat. Nu skulle jag nöja mig med ett röse till innan promenaden skulle bli mer av en friluftspromenad i stället för röseletarpromenad. På andra sidan stigen, alltså i ostnordostlig riktning, ligger det som blev röse nr 8, ett litet anspråkslöst röse av diverse ojämna stenar. Röset ligger bara ett 30-tal meter norr om den stora stigen som alltså fungerade som skidspår. Nu var jag som sagt nöjd vad gällde rösen, men hade ändå drygt 2 timmar kvar innan jag skulle med bussen därifrån. Jag bytte riktning på promenaden och gick västerut på en större stig (eller väg), och följde vägen och en bäck ner mot Svarvaretorp. Där finns en p-plats för besökande till friluftsområdet, för folk som väljer att nå detta västerifrån (Lida friluftsgårds p-plats ligger i öster). Intill Svarvaretorp såg jag att en spångsektion över en av sjön Getarens grunda vikar gick. Sjöviken övergår alltså just här i sankmark och träsk, och jag såg både ett stort fågeltorn samt någon form av hus ute i vassen. Spännande! Jag gick ut på den breda och lättpromenerade spången, som gick i zick-zack igenom träsket med massor av vass och träd. En bra bit ut nådde jag det hus jag sett från strandkanten. Det rör sig om ett "fågelskådarhus" med fönster ut mot träsket och sjön, med bilder, förklaringar och illustrationer över vilka fågelarter man kan ha tur att få syn på i området. Efter huset blev spångpartiet lite smalare, men fortfarande väldigt lätt att gå på (3 breda plankor i bredd). När jag väl nådde fast mark i andra ändan av kärret beslöt jag mig för att gå hela sträckan tillbaka och filma hela promenaden. Filmen blev ca 10 minuter lång! :-) 

Jag tog även en tur ut till det närliggande fågeltornet, bara ca 150 meter ifrån spångsektionen. Sen blev det promenad längs stora stigar tillbaka till Lida friluftsgård, där jag gick ut på Getarens is en liten bit (det vimlade av folk på isen, så jag var inte ensam). Det som var extra häftigt var just det faktum att isen var helt blank eftersom det inte fanns någon snö alls, så man kunde se rakt ner igenom isen, som att titta ner i ett glas! 

Sen gick jag upp till värdshuset där jag belönade mig med mat och två öl. Det var jag värd!

Jag kan VARMT rekommendera Lida för alla som gillar att vara ute och se saker. Fantastiskt läge och massor av lätta spår och stigar att följa. Sommar som vinter, det spelar ingen roll. Förstklassigt rakt av! Och det gör sannerligen inget att värdshuset har rättigheter också! Efter den långpromenad jag gav mig ut på denna dag smakade både maten och i synnerhet ölen extra gott! :-))

Det blir fler röseletarpromenader i Lida-området, garanterat! Det finns en hel del rösen kvar att dokumentera, både norr och söder om Getaren. Jag längtar redan tillbaka!